Mitt namn är Chili. Jag adopterades 2017 genom Kattjouren.
Jag hade blivit utkastad. Någon ansåg att mitt liv inte betydde något och slängde ut mig i den stora skrämmande världen utanför. Som om mitt liv var en förbrukningsvara.
Rädd, ensam och hungrig sökte jag mig efter människor på Willys i Kristanstad. Men ingen ville ha mig. Många såg och gick förbi, andra låtsades att de inte såg, och medan min hunger blev allt större och större så orkade jag allt mindre. Men en dag stannade någon upp och såg mig. En person stannade upp och agerade genom att kontakta Kattjouren. Och det var allt som krävdes för att min tur skulle vända.
Kattjouren lade upp ett nödrop om min situation på sin Facebooksida där de frågade om det fanns någon som ville se mig som viktig. Om det fanns någon där ute som kunde tänka sig att älska mig och ge mig tryggheten tillbaka. Och många fina, engagerade människor i Kattjourens nätverk tyckte att jag förtjänade just detta och delade mitt inlägg så att mitt inlägg spreds och till slut dök upp i flödet hos min nya familj.
Jag kom till mitt nya hem kort därefter och efter något de kallade för en kastrering fick jag vara i sovrummet själv någon dag iklädd en konstig lampskärm på huvudet och med ett stort sår på magen. Det var faktiskt jättekonstigt, men jag var ju så tacksam över att vara mätt och varm och ville inte riskera att bli utslängd igen så jag gjorde inte så stor affär av att det där. Istället var jag kelig och visade min tacksamhet tydligt redan från början.
Idag har jag två syskon och jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk till dem i början. Det tog nån dag men nu älskar jag mina syskon Mint och Peppar högt. Ibland tvångstvättar jag Peppar för att visa hur mycket han betyder och han är tålig och låter mig.
Den bästa personen som finns är min pappa. Jag älskar att ligga och kela uppe på honom.
Tack Kattjouren för mitt fina hem
Med vänlig hälsning, Chili med familj
