Jag har hört att jag räknas som kattens ägare om jag matar en hemlös katt, stämmer det?
Ett vanligt påstående, som även legitimeras av länsstyrelser runt om i landet, är att du, om du börjar mata en ägarlös katt, blir ägare till katten. Denna uppfattning motiveras ofta utifrån ett resonemang om att djurskyddslagen (1985:534) skulle likställa djurhållare med djurägare och att matande av ägarlösa katter skulle anses som djurhållning. Detta är långt ifrån en given tolkning av nämnda lag. Det finns flera frågetecken och gott om argument för att ett sådant resonemang inte skulle vara riktigt, frågan lär inte heller ha prövat rättsligt. Uttalanden av detta slag bör därför göras med yttersta försiktighet.
Oavsett ovan resonemang, som rör vidden av djurskyddslagens tillämpningsområde, är det alldeles klart att denna lag på inget vis statuerar ägarskap. Konstruktionen ”ägarskap” är ett komplext samspel av rättigheter, skyldigheter, befintlighet, besittning m.m. Att enbart mata en katt är inte tillräckligt för att konstituera ägarskap (situationen är givetvis en annan om du låter en katt flytta in eller vidtar andra åtgärder som talar för ägarskap).
I sammanhanget kan nämnas att enbart det faktum att du id-märker din katt och registrerar dig som ägare inte anses tillräckligt för att juridiskt styrka ägarskapet till katten. Mot bakgrund av detta är det mycket intressant om utfodring av en okänd katt i sig själv skulle räcka för att skapa ett ägarskap.
Det råder stor oklarhet i fråga om ansvaret för hemlösa katter och från myndigheternas håll är detta, att börja agera som om personer som matar katter påtagit sig en ägarroll med det ansvar det innebär, ett försök att hantera den problematik som hemlösa katter utgör. Oklarheter är aldrig bra, särskilt inte för en tillsynsmyndighet om oklarheten gäller vem krav och ålägganden ska riktas mot. Genom att underblåsa denna typ av resonemang har samhället gjort det lätt för sig.
En välvillig tolkning av länsstyrelsens sätt att hantera frågan vore att säga att tanken troligen är god. Syftet är antagligen att förhindra att människor sätter katter i ett sämre läge än de var förut genom att börja mata och sedan sluta med det. Tyvärr är resultatet i de flesta fall ett annat, vilket myndigheten borde vara väl medveten om.
Den mest direkta följden är att personer som vill och anser sig kunna hjälpa nödställda kattindivider inte vågar göra detta på grund av ett uppmålat hot om att personen kan straffas om personen sedan inte hjälper tillräckligt mycket. Detta synsätt, som skrämmer dem som bryr sig, från att agera – är varken rimligt eller önskvärt och troligen inte heller i överensstämmelse med vad de flesta människor upplever som rätt och riktigt.
Att den institution som är satt att bevaka djurens intressen arbetar på ett sätt som i förlängningen signalerar att det är bättre att en katt svälter ihjäl idag än utsätts för risken att fara illa imorgon, är både oroande och problematiskt.
Kattjouren kan inte nog understryka vikten av att alla tar ansvar och att du hjälper en hemlös katt om du skulle stöta på någon. En hemlös katt är oerhört utsatt och helt utan möjlighet att hjälpa sig själv. Ser du en hungrig katt i dåligt skick som du misstänker inte har tillgång till mat ska du givetvis agera och ge katten mat. Du ska inte låta dig hindras av obskyra uttalanden om att du i så fall påtar dig något ägarskap, det stämmer inte.
Enbart matande är dock ingen långsiktig lösning. Matar du en katt kontinuerligt förstår vem som helst det ödesdigra i att sluta. Istället för att se matningen som din enda insats så lägg din energi och dina resurser på att hjälpa katten att få ett hem. Att börja mata är ju dock nästan alltid ett första steg i att hjälpa, exempelvis för att bygga upp ett förtroende eller som en tillfällig räddning under den tid det tar att planera infångning eller att hitta ett hem. Det är mycket olyckligt om ovan icke korrekta och slentrianmässigt upprepade påstående förhindrar aktioner som hade hjälpt utsatta individer till en bättre tillvaro.