Kanske har du sett en ny sorts nödrop med rubriken “TILLSAMMANS KAN VI rädda alla”…
När jag startade KJ så fanns det inga katthjälpsverksamheter. Inga föreningar som hjälpte katter och absolut ingen som ens tänkt på att rädda de skygga katterna. No kill fanns inte som begrepp.
Det var för över 20 år sedan. Jag hade hittat några katter (som senare visade sig vara en stor familj på 17 stycken) som behövde hjälp i småbåtshamnen i Malmö och bestämde mig för att hjälpa dem – dels med veterinärvård och dels med att finna hem till dem.
Jag satte in annonser om katterna i Sydsvenskan och upptäckte att annonserna fick enorm genomslagskraft. Människor ringde för att adoptera katter och de ringde också om katter som behövde hjälp. Jag började länka ihop även andra katter än “mina” med adoptanter.
Efter att jag kontaktat en gammal djurskyddsförening och frågat om möjligheterna att få någon typ av hjälp och fått höra att det bästa för halvskygga katter var att få somna in (!) bestämde jag mig för att starta Kattjouren.
Tillsammans med min vän Manuel drog jag igår verksamheten med en kompromisslös inställning ifråga om synsättet att katter är individer med ett intresse av att få leva sina liv och må bra. Även skygga katter eller katter som är sjuka/skadade. En grundläggande tanke var att det visst fanns många ansvarslösa människor i världen – men också många som precis som vi var engagerade, empatiska och lämpliga djurägare. Och att vi inte skulle använda eller verka utifrån uttrycket “man kan inte rädda alla”.
“Man kan inte rädda alla” är ett missbrukat uttryck. Ofta hör vi det inom djurskyddsvärlden användas som svepskäl för att inte göra det som absolut ligger inom möjligheternas räckhåll. Det är förstås en självklarhet att ingen kan rädda alla – det är ett rent faktum. Men som motto betraktat finns det nog ingen sämre devis. “Man kan inte rädda alla” blir så lätt en ursäkt att inte göra det vi kan, för att inte rädda liv och hjälpa dem som kunde räddats.
Men är det inte så att det finns alldeles för många hemlösa djur och alldeles för få hem. Nej, detta är en livsfarlig myt. Studier och statistik visar att det varje år skulle finnas hem till flera gånger om det antal djur som är hemlösa. Människor som har djur mister sina fyrbenta familjemedlemmar och söker så småningom en ny vän. Familjer som har ett djur beslutar sig för att skaffa fler. Människor som inte har djur väljer att utöka familjen med ett eller flera.
Anledningen till att de hemlösa djuren inte får hem beror inte på att hemmen inte finns utan på att de som arbetar för att adoptera ut de hemlösa djuren dels är för få och dels inte är bra på att ta marknadsandelar. Familjer som kunde adopterat ett hemlöst djur får aldrig möjligheten för att de inte nås av marknadsföring om de djuren. Istället väljer de t.ex att köpa en hund eller katt från uppfödare. Visst är det så att många redan bestämt sig för att köpa från uppfödare, men i realiteten är de endast drygt 25 procent av alla de presumtiva adoptanterna (No Kill Advocacy Center har en massa statistik på detta). De övriga 75 procenten är alltså en målgrupp för information om möjligheten att adoptera ett hemlöst djur.
Nyckeln till att rädda alla hemlösa djur är att nå alla potentiella och lämpliga adoptanter. Och det varken finns det, eller kommer det någonsin att finnas, tillräckligt många djurskyddsföreningar för att göra.
Kattjouren får varje vecka in många anmälningar av katter som far illa och behöver hem. Vi har ett fantastiskt nätverk med möjligheten till hjälp för otroligt många individer. Men vi har inte tillräckliga personresurser. Även om vi hade dubbelt eller fyrdubbelt så många förmedlare som i dag hade de aldrig hunnit med att förmedla hem till alla dem som behöver hjälp.
Det finns dock tillräckligt många djurvänner i Sverige för att åstadkomma mirakel. Tillräckligt många – med tid, energi och vilja – för att rädda alla.
Därför drar Kattjouren nu igång gräsrotsrörelsen “TILLSAMMANS” för att rädda alla hemlösa katter.
Istället för att meddela att vi inte kan hjälpa, när folk mailar in om fall vi inte har resurser att hantera så erbjuder vi möjligheten att inom “Tillsammans” få stöd och hjälp så att anmälaren själv kan rädda katten. Ofta är det ekonomiska hinder, eller rädslan att katten ska bli kvar och inte få ett hem som hindrar människor från att engagera sig för att hjälpa. De hindren vill vi undanröja genom att stå för den veterinärvård som kan behövas samt att via vårt enorma nätverk och genomslagskraften i de nödrop vi är behjälpliga med att skriva, säkerställa att katten får ett hem. I gengäld förbinder sig privatplaceraren att göra hembesök i det nya hemmet, att använda ett adoptionskontrakt för privata placeringar som vi tillhandahåller, samt att ge oss de potentiella adoptanter som blir över så att vi kan slussa dem vidare till andra katter i nöd.
Under hösten har vi mjukstartat “Tillsammans” och resultatet har varit strålande. Under en månad har över 40 katter, som med alla säkerhet annars skulle varit döda, istället fått hem och blivit älskade familjemedlemmar.
Är det då ansvarsfullt att låta privatpersoner finna hem till katter? Ja, det tycker vi. Vi är själva privatpersoner med stora hjärtan och sunt förnuft. Det var vi innan vi engagerade oss i djurskydd/djurrätt och vi vet att det finns massor av människor som är som vi. Många som hör av sig om ett hemlöst djur i nöd är väldigt engagerade och vill så väldigt gärna hjälpa.
Att placera ut djur kräver inte några alldeles unika egenskaper som bara ett litet fåtal människor besitter. Framförallt behövs det ett stort engagemang, god människokännedom, ett strukturerat arbetssätt som utgår från ett säkerhetstänk, samt att man är medveten om de vanliga misstag man riskerar att begå. Vi på Kattjouren delar med oss till privatplacerarna av vår erfarenhet och ger rutiner och checklistor för hur adoptionsarbetet ska göras. Kraven vi ställer på privatplaceraren finns till för att minska risken för misstag. Ingen adoption är 100 procent säker. Ingenting som bygger på den mänskliga faktorn är garanterat. Det är dock ingen ursäkt för att inte satsa på att rädda alla. Vårt främsta ansvar mot alla de dödsdömda katter som kan räddas är att på det bästa tänkbara sättet ge dem möjligheten att få hjälp att leva istället för att dö. “TILLSAMMANS” är vår satsning för att göra det.