Jordbruksverket uttalar i rapporten “Bevara, utnyttja och utveckla” att “den svenska bondkatten kan vara värd att bevara”. Nätverket Kattjouren har inget att invända mot denna hypotes i sig även om den självfallet måste undersökas och prövas innan man utgår från den som ett bekräftat faktum. Hur som helst så ifrågasätter vi starkt att en eventuell ras, i dagsläget eller inom det närmsta decenniet, skulle vara hotad.
Lantrasföreningen Bondkatten baserar enligt information på sin hemsida behovet av ett avelsprogram för bondkatten på siffror som är minst sagt anmärkningsvärda. Man beräknar att 10% av den svenska huskattspopulationen finns på bondgårdar (vilket utgår från en tidigare uppskattning gjord av myndighet, faktaunderlaget för den uppskattningen framgår inte) Vidare utgår man helt enkelt från att 80 procent av katterna på bondgårdar skulle vara kastrerade. På detta sätt kommer man fram till att det “endast” finns några tiotusentals okastrerade bondkatter kvar.
Vi ifrågasätter starkt antagandet att 80 procent av alla bondkatter (enligt föreningens definition, katter som lever på bondgårdar och hålles som nyttodjur) skulle vara kastrerade. Nätverket Kattjouren har under mer än 25 år fungerat som en förmedling som finner hem till katter. I vår verksamhet kommer vi på en rad olika sätt i kontakt med djurhållare som har katter på sina gårdar samt personer som på olika sätt engagerat sig för katter boende på gårdar. Vi skulle vara förvånade om 50 procent av gårdskatterna var kastrerade, även denna siffra är förmodligen en grov överskattning. Föreningens argumentation om en hotad ras bygger dels på antagandet om att bondkatten de facto är en lantras och dels på att kastrering av katter på bondgårdar idag är så prevalent att rasen är hotad.
I Jordbruksverkets handlingsplan för uthållig förvaltning av svenska husdjursraser 2010 – 2020 (Bevara, nyttja och utveckla) står följande att läsa angående bondkatten:
“Den svenska bondkatten har en lång historia i Sverige och kan vara värd att bevara. Någon organiserad avel förekommer inte och någon rasförening, inriktad på bevarande av rasen finns inte. Individernas härstamning är ofta oklar. Stamtavlor saknas. Därför står det ”saknas” i kolumnen för förening /organisation som värnar rasen.“
Nätverket Kattjouren menar att Jordbruksverkets uttalande i denna fråga är att uppfatta som en hypotes om att det eventuellt kan förhålla sig på det sätt man skriver.
Innan någon form av avelsprogram skulle godkännas på grundval av att en ras är 1. en lantras 2. skyddsvärd 3. hotad 4. lämplig att bevara, samt innan det beslutas hur ett eventuellt avelsprogram ska läggas upp, måste dock självklart utgångspunkten för resonemanget granskas och beläggas med hjälp av ett tillräckligt stort och verifierat faktaunderlag.
Det faktum att en part hävdar att ett visst sakförhållande och skyddsintresse föreligger, eller att en myndighet uttalat sig om en eventualitet, utgör inte ett faktaunderlag.
Nätverket Kattjouren är starkt kritiska till Jordbruksverkets ovetenskapliga hållning i fråga om Lantrasföreningen Bondkattens föreslagna avelsprogram. Vi menar att:
Problematiken kring hemlösa katter och kattens låga status som ett djur en del människor fortfarande anser att man kan överge (ofta vid en bondgård), slå ihjäl, underlåta att ge erforderlig vård etc. är ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige i dag.
Detta är ett faktum som såväl länsstyrelsers som otaliga ideella aktörers verksamhet vittnar om. Det är också ett faktum som det, vid utformande av regler samt hantering av tillstånd, måste tas hänsyn till i alla överväganden som rör katter och som potentiellt kan påverka problematiken.
- Jordbruksverkets hypotes om att den svenska bondkatten kan vara värd att bevara är just en hypotes och inte ett faktum. Vi välkomnar att en sakkunnig analys görs för at komma fram till om den svenska bondkatten (av Lantrasföreningen beskriven som en ras baserat på det faktum att katterna har en viss funktion) är att betrakta som en lantras och vilka kriterier som i så fall ska vara uppfyllda för att en katt ska betraktas som “bondkatt”.Lantrasföreningen ställer endast upp följande kriterier för att en katt ska dokumenteras som “bondkatt” (citat från föreningens hemsida):
1. Den hålls på landsbygden (inte i stad eller tätort).
2. Den hålls helt eller delvis som utekatt.
3. Den är inte kastrerad vid dokumentationstillfället (den fortsätter att vara bondkatt även efter kastrering).
4. Den har ingen känd inkorsning eller visar tydliga tecken på inkorsning av moderna raser.
5. Man ska känna till något om kattens ursprung och historia på platsen.”
Nätverket Kattjouren kontaktas ofta av gårdsägare som berättar om hur katter varje år överges hos dem. Gårdsägarna kontaktar ofta oss först när antalet blivit för stort för dem att hantera (det är vanligt att de inte kastrerar “sina” hittekatter eftersom de inte själv skaffat katterna). Katterna lever som okastrerade utekatter på landet.
På några år blir det snabbt flera generationer av katter sedan övergivandet vilket innebär att man på gården nu har viss kunskap om katternas ursprung. Under en tioårsperiod sedan övergivandet kan samtliga av de kriterier som föreningen sätter upp för att en katt ska vara en bondkatt, vara uppfyllda. Är dessa katter då att betrakta som bondkatter (förutsatt att de inte har några tydliga tecken på inkorsning av “modernare” raser) och har de alltså genom att överges blivit en lantras?
Detta blir en både absurd och fullständigt oacceptabel konsekvens av de osakliga kriterierna för rasbestämning. Definitionen av en ras och ställningen som lantras kan inte enbart baseras på funktion. Frågan om bondkatten är en lantras behöver utredas av sakkunniga som på ett tillfredställande sätt motiverar de slutsatser de kommer fram till.
- Om man mot förmodan konstaterar att den svenska bondkatten är en lantras blir nästa steg att konstatera om denna ras är hotad. En undersökning baserad på vetenskaplig metodik bör göras. En undersökning om spänner över flera län samt ett representativt urval av gårdar och inkluderar analys av de insatser som djurskyddsorganisationer i länet gjort med koppling till katter på bondgårdar.Vi skulle som nämnts vara förvånade om denna undersökning visar att ens 50 procent av katterna på bondgårdarna är kastrerade. Det föreligger med största sannolikhet inte någon hotbild ifråga om svenska bondkatter, oavsett om dessa skulle konstateras ha några särdrag som innebär att de kan betraktas som en lantbruksras.
- I det fall att man trots allt efter grundlig undersökning och analys skulle komma fram till att den svenska bondkatten är en hotad lantras är nästa fråga att utreda och ta ställning till om denna lantras i så fall är skyddsvärd, eller om det finns tyngre vägande intressen, ifråga om djurhållning, allmänhetens inställning till katter och allmänprevention när det gäller brott mot djurskyddslagstiftningen, som ska väga tyngre. Att ha en bandhund på gården, permanent uppbunden var tidigare ett vanligt bruk. Hundarna hade som funktion att skälla och förvarna när någon kom till gården. Numera är det inte längre tillåtet att permanent hålla hundar uppbundna. En modernisering har skett av tänkande och reglering, det gamla bruket får ge vika för en mer modern djursyn. Att något pågått under lång tid innebär inte att det automatiskt är ett bruk som bör skyddas och fortsätta.I frågan om bondkatten som eventuell lantras skulle skyddas borde samtliga aktörer på området som en självklarhet få ge sina synpunkter på ett sakkunnigt underlag, innan myndigheten tar ett beslut i frågan.Det ska understrykas att oengagerad katthållning på bondgårdar är en del i den tidsödande, kostsamma (ekonomiskt, djurskyddsmässigt och känslomässigt) verksamhet som landets alla ideella katthjälpsaktörer bedriver, såväl som i länsstyrelsernas arbete. Bondgårdarna fungerar både som en reservoar för sommarkatter och annan förmedling av katter där närmare granskning av hemmen inte görs, och som en avstjälpningsplats för oönskade katter. Det vore extremt olyckligt att mot den bakgrunden skapa en frizon där katters reproduktion, under förevändning av att de är “avelskatter”, inte behöver begränsas och undantag görs från grundläggande djurskyddsbaserade krav på katthållning.
En konsekvensanalys bör göras av ett eventuellt ställningstagande att den svenska bondkatten är en hotad och skyddsvärd lantras. Stor vikt behöver i en sådan analys läggas vid hur ett eventuellt avelsarbete ska bedrivas och vad följderna av olika typer av upplägg kan bli. I det fall att slutsatsen blir att ett avelsprogram ska genomföras även i det fall att det får negativa konsekvenser i form av en lägre status för katten och fler hemlösa katter, vilket innebär en ökad arbetsbörda för de ideella katthjälpsaktörerna, bör dessa aktörer få en rimlig kompensation från staten.
- I det fall att ett avelsprogram ska bedrivas bör omfattande åtgärder vidtas för att detta inte ska få negativa konsekvenser för kattens status generellt eller skyddet av enskilda djurindividers rätt till goda liv. Ett program som Lantrasföreningen Bondkattens där kullbegränsning och egen avlivning av såväl överflödiga kattungar som lidande katter accepteras (istället för att man som förening väljer att agera som föredöme och ställa högre krav än lagstiftningens miniminivå), och där avelsarbetet ska bedrivas enligt oetiska, vaga och ofullständiga riktlinjer är både omoraliskt och kontraproduktivt. Att id-märkning och förebyggande vård (avmaskning/vaccination) som regel inte ska ske i Lantrasföreningens
avelsprogram är vi också mycket kritiska till.
Sammantaget ger Lantrasföreningens information intrycket att detta “avelsprogram” endast är en rökridå för det egentliga syftet, att tillhandahålla en möjlighet att inte behöva uppfylla de krav som djurskyddsregleringen ställer på hållande av katt. De djurskyddsmässiga konsekvenserna av detta kommer att bli förödande.
För snart tre decennier sedan påbörjade Nätverket Kattjouren sitt arbete för att förmedla en modern syn på katter, ett synsätt med utgångspunkt i övertygelsen om att vi människor ska se och behandla katter som de skyddsvärda, kännande individer de är. Det är ett arbete som ett mycket stort antal katthjälpsverksamheter i dag bedriver och lägger ner enorm tid och kraft på.
Alla dess insatser bygger på ett totalt avståndstagande från föreställningen att katter är slit-och-slängvaror. Jordbruksverkets godkännande av Lantrasföreningen Bondkattens avelsprogram sänder ett budskap till allmänheten, exakt stick i stäv med det som katthjälpsorganisationer i många år intensivt verkat för att sprida.
På inget vis är Nätverket Kattjouren emot att katter ska bo på bondgårdar. Vi vet att många gårdsägares djursyn är föredömlig och att de tar hand om sina katter på bästa sätt. Man kastrerar, id-märker, behandlar förebyggande mot ohälsa och ger självklart all veterinärvård som behövs. Katterna behandlas som de värdefulla och viktiga individer de är. Livet på landet är i dessa fall en idyll för katten.
Vi finner det dock oacceptabelt att det skapas ett B-lag katter som djurskyddsregleringen ska tillämpas annorlunda för, baserat på det faktum att de individerna hålls i en viss funktion. Vi behöver fortsätta ta steg framåt för att skydda och ge alla katter ett bra liv – inte ta ett gigantiskt kliv bakåt mot en föråldrad djursyn.
Vi ser fram emot att Jordbruksverket gör om och gör rätt, genom att sakligt utreda frågan om bondkatten är en skyddsvärd lantras, samt att verket, om det mot förmodan konstateras vara så, även utreder om och hur ett eventuellt avelsarbete ska bedrivas på ett sätt som inte kullkastar flera decenniers arbete med att höja kattens status och minska såväl antalet hemlösa katter som lidandet katter orsakas av ansvarslös katthållning.
Nätverket Kattjouren