Detta är en liten berättelse om en adopterad honkatt från Kattjouren. Jag läste om henne på Kattjourens hemsida och kände att jag ville hjälpa henne så att en dag i januari 2009 fick jag hem henne till vår familj som består av två vuxna + hundar och katter. Har hjälpt och tagit hand om flera katter under årens lopp men aldrig någon så rädd som Saga.
Direkt hon kom in for hon in under en soffa. Tänkte det var ok men när hon inte synts till på tre dagar tyckte jag det fick räcka och tog fram en sopkvast och sopade ut henne. Hon hamnade i ett litet rum som jag tyckte hon kunde stanna i ett tag.
Veckorna gick och hon bara satt still hela dagarna och ibland besökte hon toalådan i smyg. Varje gång jag kom nära väste och fräste hon åt mig och jag vågade faktiskt inte gå för nära.
Ringde kattjouren och frågade om hjälp. Läste stödhemsreportage och förstod att det enda man kunde göra var att vänta.
Sagt och gjort. En dag fick det vara nog tyckte jag och tog på mig tjocka vinterparkasen + skinnhandskar och styrde mina steg mot Saga. Sträckte fram handen över ryggen och nuddade försiktigt, hon var kvar i samma position, lugnt och fint. Detta upprepade jag lite då och då några dagar, sedan fick jag klappa utan handskar. Det viktiga var att hon alltid får lukta på mina fingrar först, lugnt och sansat.
Fick också lyfta lite……
krama lite……
En dag “pratade” hon med mig när jag kom in och DÅ förstod jag att jag hade vunnit hennes förtroende.
Nu kramas vi flera gånger om dagen. Jag har klippt hennes klor, borstat henne, burit in henne i transportburen och kört henne till veterinären för kastrering, öronmärkning och vaccinering.
Hon börjar bli en avslappnad glad katt som gärna vänslas med de andra djuren när de kommer in till henne och ibland ser jag henne i köket en stund. Detta tog fyra månader att komma så här långt men det är värt varenda dag av tålamod.
Jag älskar Saga!